När det känns bra

Då så fick man någon minut över medans gumman hämtar upp ena barnet. Då jag nyttjar det här som en dagbok ser jag ingen anledning för henne att läsa mina rader. Varför fungerar det då att låta er andra få ta del av det? Jag vet inte vilka ni är, och förhoppningsvis har ni ingen aning om vem jag är heller för den delen.

Är som sagt bara ett sätt att få ur sig en massa, spy lite galla när det behövs bara för att få spy lite. Jagar liksom inga lösningar på problemen då det inte är någon som kan hjälpa mig med det i vilket fall. Skulle gumman läsa det här, och veta att det var jag som skrivit, skulle hon antingen bli arg, sårad, besviken, tycka jag har fel, och troligen försöka hitta vissa lösningar som ändå inte finns.
Jag känner som jag gör för att jag levt livet som jag gjort och ser på saker som jag gör. Vet att en del av vad jag känner ibland kan tyckas löjliga och att jag borde se det från en annan infallsvinkel, men att jag vet det gör inte att jag känner på annat sätt.

För att ta ett par exempel.
Vi rullar förbi gummans arbete, och hon kikar ut över deras personalparkering. Självklart undrar hon vilka som arbetar när hon råkar vara ledig. Jag ser det som att hon undrar om "han" arbetar idag.
Det piper till i hennes lur från ett sms och hon kikar enbart vem det är ifrån. Återigen, hon kanske tycker det är oviktigt att läsa det just nu på grund av en eller annan anledning. För egen del kan jag återigen undra om det är något som inte går att läsa/besvara just för att jag råkar befinna mig i närheten.
Skitjobbigt är det i alla fall!

När det känns bra så känns det ju bra, och livet borde flyta på utan problem. Men det finns en del som jag hade hoppats skulle ge med sig eftersom tiden gick och kanske inte kännas lika mycket efter ett tag. I vissa bitar har jag fått rätt, men i andra tvärtom. Svårt! Vet såhär i efterhand att jag skulle handlat på helt annat sätt från början, men nu är det lite sent att backa bandet.
Får försöka hitta någon annan sorts lösning för att komma vidare en bit till i alla fall.

Vem är det?

Vad jag hade var ett mobilnummer och ett förnamn. Naturligtvis knappade jag in mobilnumret på eniro, hitta, mm olika sidor på nätet för att få reda mer på vem han var och vart han fanns.
Enbart en sida dök upp med något som kan liknas vid ett svar, och numret var då registrerat på en firma med firmans adress. Där fick jag då reda på var han arbetade. (Han är då inhyrd av företaget gumman arbetar på, och inte själv anställd där.)
Med förnamn och efternamn gick jag vidare till Lathunden, Ratsit, och liknande, för att få reda på hemadress, men tyckte inte att de personer som dök upp kunde stämma riktigt. Antingen var de för unga eller allt för gamla för att det skulle vara rätt. Nåja, plockade ut de fåtal jag kunde tänka mig. Nu hade jag namn, ort, och första siffrorna i deras personnummer.
Nästa steg blev då att ringa till skatteverket för att få ut hela personnumret på personerna. Därefter blev det till att prata med försäkringskassan för att få reda på var personerna arbetade. Visade sig att en av de ut plockade personerna arbetade på firman på vilken telefonnumret var registrerat.
Tillbaka till Lathunden, Ratsit, mm nu då jag hade hittat rätt person i alla fall. Eftersom jag hittat rätt person var det därifrån inga problem att hitta övrigt jag ville ha reda på. Sambo, dennes arbetsplats, barn, taxerad inkomst, mail, båtplats, bil, mm. Sverige och offentlighets principen är så jäkla underbar ibland.

Vet just nu inte vad jag ska ha informationen till, men ser det som så att det är bättre att ha den och inte behöva den, än att behöva den och inte ha den. Det konstiga är, att även med all information, så vet jag fortfarande inte vem personen är. Har aldrig sett honom! Kan åka till gummans arbete men vad skulle jag göra när/om han hamnade framför mig. Kan parkera utanför deras bostad och vänta tills han dyker upp, men återigen, sedan då?
Åker inte ens till gummans arbete längre utan handlar det jag behöver inom denna genre på annat ställe. Vill inte riskera att springa på honom just där i alla fall. Vill inte undra "Är det han?" när någon av hennes kolegor tittar på mig. På flera sätt känner jag mig så jäkla dum för att vi ens fortfarande försöker få det här att fungera.

För viktigt

Nog är jobbet alltid viktigt, men så jäkla viktigt kan det fan aldrig vara. Man arbetar ju för att kunna leva. När jobbet blir livet tycker jag att man kommit lite för långt.

Är som så att gumman blir tvungen att börja ett par timmar senare på måndag eftersom barnen måste vara hemma. På måndag ska hon ju även skriva kontraktet på lägenheten då den skrivs över på henne efter mycket om och men. Är inga problem med det då hon slutar i tid (ordinarie tid) för att hinna ordna detta.
Men så kom hon med ett uttryck som jag reagerade lite på, "Jag blir ju tvungen att sluta tidigare då!", och som jag inte förstår. Hon tar det för givet att börjar hon senare så slutar hon senare, hon missar ingen arbetstid. Helt OK att hon kan styra en hel del i sina egna tider, men att vi i resten av familjen ska anpassa oss hela tiden känns jäkligt jobbigt. Det jobbiga är då att hon tar det som så självklart att hon inte ens hör efter om det fungerar för mig, om jag råkar ha planerat in något.
Jag vill kunna titta på hennes schema och planera in vardagen efter det. För egen del har jag mina arbetstider. Händer det något med barnen (avslutning, lucia tåg, mm) förlorar jag ett par timmar på att närvara. Gumman ändrar bara om sina tider!

Jag vet att det är dunder att kunna arbeta de timmar man ska, ekonomiskt om inte annat. Men ändå känns det som man hamnar en bra bit under hennes arbete på prioriterings listan. Det är som om det aldrig är viktigare att få de där extra minuterna med mig, oss, här hemma innan det är dags att krypa till sängs för kvällen.

Kela lite

Då ska bara dagen rulla undan så har man en helg framför sig då. Börjar jobba på måndag igen efter ledigheten och ser på det med blandade känslor. På ett sätt ska det bli skönt att få göra lite nytta och träffa kollegorna igen, men samtidigt har man ju fortfarande en del att göra hemma.

Lyckades bocka av några saker från "att göra listan" igår konstigt nog. Fixade bland annat till en dator så den står i skrubben och delar ut filer på nätverket nu i alla fall. Inte så mycket att hurra för kanske, men det är något som inte blivit av tidigare. Ska införskaffa lite kabel och uttag senare under dagen så man får kabeldragningen lite snyggare bara. Nu är det bara kopplat så det rullar och fungerar.

Kvälls myset med gumman blev inte av igår. Såg lovande ut från det att hon kom hem tills strax efter vi hamnat i säng. Slö tittande på TV, lite te och smörgås, små kel i soffan, busiga blicken, mm. Såg med andra ord ut att bli trevligt att krypa till sängs. Men, just som vi kelar som bäst och hon "klättrar upp" på mig i sängen, hörs "Mamma, pappa, jag vill sova hos er!" från dörren.
Sådant gör liksom att man kommer ur fas och tappar lusten, i alla fall gör jag det. Att vara småbarns förälder gör att mycket i ett förhållande blir lidande. Med det sagt måste jag ju också säga att jag skulle inte byta bort det mot allt i världen. Spelar ingen roll vad som händer, de är alltid värt det i alla fall.
Efter ny dag kommer ny kväll, och med lite tur nya försök.

Seg idag

Känner mig så rackarns seg idag. Har tusen saker jag borde göra men orkar inte ta mig för något alls just nu. I stället blir det som så att allt läggs på hög.

Vika tvätt, ladda ny maskin, plocka ur ren disk, ladda ny disk, dammsuga, fixa till ungarnas dator, städa både här och där, det är sådant jag borde göra. Men just nu känner jag bara inte för någonting. Behöver energi och motivation men vet inte riktigt var jag ska hitta den. Sedan är det inte så lätt att bara göra saker när barnen är hemma.

Gumman jobbar sent idag också men det är sista kvällen för veckan i alla fall. Hade ett par saker hon skulle handla innan hon rullade hemåt. Fy fan vad jag är trött på hennes jobb. Vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med henne igen, det där att hon "måste" byta jobb. Är så jäkla olustigt! Vet ju som sagt att hon trivs och så, men jag kommer inte fungera som jag vill i det här så länge som hon jobbar kvar. Är lite skraj för att ta upp det och riskera onödigt tjafs när allt rullar på framåt. Samtidigt finns ju möjligheten att det rullar bättre  och snabbare om hon slutar, i alla fall för mig. För hennes del kan det nog kännas att hon får lov att offra något som hon tycker om. Inte så att hon ska känna sig som en martyr eller liknande. Men hon har felat på sitt sätt och får ta konsekvenserna av det, lika mycket som jag får för mitt.

Tredje gången gillt

Ibland så håller man verkligen på att göra bort sig totalt. Offra allt bara för att man får en fix ide som man liksom inte kan släppa. Är sällan det smartaste men just för stunden så ser det ut som det enda rätta man kan och bör göra just då.
Har ju varit nära att sumpa allt många gånger, men just det här kändes lite otäckt i efterhand.

Var då jag ett tag flyttat ut hemifrån för att vi behövde få lite "distans" till allting. Jag behövde visserligen inte det, men det var ett önskemål från gumman. Kvällarna efter jobbet tillbringades med att stirra upp i taket och fundera. Leta efter saker som var fel och försöka få till ett avslut eller vad man kan kalla det för att lyckas ta sig vidare. Hamnade i en ännu djupare svacka och tänkte att det ändå inte spelade någon roll längre.
Ringde upp ett par "bekanta" som jag inte träffat på jag vet inte hur länge, eftersom de liksom inte passade in i mitt nuvarande liv längre. De var dock skyldiga mig ett par större tjänster eller vad man nu ska kalla det. Även om jag inte haft med dem att göra på flera år så tog det inte mer än ca 30 min innan de knackade på dörren. Kändes som om det var igår jag träffat dem sist och på något konstigt sätt var det skönt. Vi tog en kaffe, växlade några ord, och så hoppade vi in i bilen för att åka iväg och besöka gummans flirt. Hade inga större planer på vad som skulle hända när vi kom fram, men han skulle i alla fall ha lika ont som jag tyckte att jag hade. Just som bilen rullar in på rätt gata så ringer telefonen. Det är ungarna som vill säga god natt till pappa. Varför just nu, i kväll, då de inte ringt på flera dagar för något sådant? Var så förbannad när de ringde, men när vi pratat klart var det som jag vaknade upp och undrade vad fan jag höll på med. Tackade mina bekanta för sällskapet och förklarade att vi skulle åka hemåt igen. Inga frågor ställdes!

Kommer inte riktigt ihåg vad som sparkade igång mig så rejält andra gången men det spelar ändå ingen roll nu. Klart att det spelar roll men jag kommer ändå inte ihåg. Var i vilket fall en av de där stunderna man tänker att man skiter i allt och nu får det gå som det går bara det blir någon typ av slut på det.
I vilket fall tänkte jag att flirten inte skulle få finnas kvar längre. Så en väldigt tidig morgon efter en natt utan sömn satte jag mig återigen i bilen, men denna gång beväpnad. (Jag har licens så det är liksom inget med det, men efter den här händelsen funderade jag starkt på att lämna bort mina vapen tills jag mådde bättre psykiskt.) När jag kom fram parkerade jag bilen, traskade bort mot huset, ställde mig en bit därifrån så att jag såg köksfönstret, och väntade. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, såg jag att lampan tändes. Plockade fram vapnet, osäkrade, och började traska fram mot fönstret. Tror det var samtidigt som jag började lyfta armen som jag såg att det var flirtens sambo. En dam som jag pratat med ett par gånger, som låter jätte trevlig, och verkar vara lika ledsen över det som inträffat som jag är. Frös till ett par sekunder och igen slog det mig vad fan jag håller på med. Begav mig hemåt igen och var nog ganska glad att det var hon som kommit upp först.

Innerst inne vill jag nog inte skada någon, men jag vill ändå att han ska må dåligt. Vill att han ska må så otroligt dåligt varje dag i resten av sitt liv. Samtidigt vill inte jag vara orsaken till att personer omkring honom drabbas vilket de i så fall på ett eller annat sätt skulle.
Känner mig bättre idag i alla fall, men det går som sagt i vågor upp och ner hela tiden. I vilket fall hoppas jag att jag inte hamnar i så djupa dalar igen, samtidigt som jag bävar om jag ändå gör det.

Bra start

Gårdagen, eller kvällen kanske man ska säga, var helt OK enligt mig. God mat och dryck, trevligt sällskap, och allmänt avslappnat och skönt.
Vet inte om gumman kanske fick något glas för mycket, men det tackar jag för i så fall. Hon var otroligt kelig och glad när vi väl fått ungarna i säng.

Vet inte riktigt vad som hänt med hennes främre behag men hon kan bli fixad och klar bara man hanterar dem på rätt sätt ett litet tag. Kanske kan det vara som så att jag efter alla dessa år slutligen lärt mig hur jag ska behandla dem också?
Det mysiga är att även om hon så att säga är helt klar så är hon fortfarande inte mätt. Det vill säga att hon vill gärna ha en bit av mig också, vilket jag sällan är sen att sen att bjuda på. Även de få gånger jag av en eller annan anledning inte har lust, ork, eller helt enkelt inte vill, så är hon nöjd ändå. Med andra ord så fick jag i alla fall en väldigt behaglig start på det nya året.
I morse när jag vaknade upp fick jag återigen händerna runt behagen, så gumman vaknade naturligtvis också upp. Då hon inte var avvisande så fortsatte jag naturligtvis. Trist nog så när hon var klar, greppade efter mig, och hade styrt mig rätt i vad jag hade väntat mig mysig bakfumlare på morgonen, kommer vår dotter som även hon vaknat in.
Men när jag hörde från henne "Vi fortsätter det här i kväll!" kändes det ändå ganska bra. Att hon under hela dagen har gett mig hintar om kvällen, rört vid mig på det där speciella sättet när hon kommit åt, gör att jag ser fram emot att krypa till sängs ikväll och att jag hoppas ungarna sover gott i sina egna sängar i natt.