Hur länge

Jag vet inte hur länge man kan hålla på såhär som jag gör. På ett sätt vill jag inte släppa taget så länge jag har minsta lilla ork kvar, på ett annat känns det inte rättvist till vare sig mig eller gumman.

Om man sket i det här skulle vi ha möjlighet att hitta något nytt som kanske skulle kunna fungera. Vet att det skulle bli jobbigt, men nu är det mest som om vi håller i varandra för att det finns en viss trygghet tillsammans. För att det är enklare att bara blunda och fortsätta än det vore att börja bygga upp något nytt. Samtidigt kan livet ha så mycket mer att ge för de som inte bara nöjer sig med det som är acceptabelt och fungerar ibland.

Ska inte ta livet av mig eller något sådant, men ibland önskar man fan att man vore död så att man slapp ifrån skiten.

Hur går då allt framåt? Även där går mycket i vågor tycker jag. Kollar fortfarande efter lägenhet, och jag kommer med all säkerhet lätta om det mot förmodan dyker upp någon som uppfyller mina krav. Har sagt att om hon inte hittat nytt jobb innan jag hittat lägenhet så flyttar jag. Tvivlar på att hon letar arbete, men jag kikar lya i alla fall. Kommer skicka in fullföljdsansökan så snart det går att göra. Gissar att det inte kommer vara något som för oss närmre varandra, men ändå något jag känner att jag måste göra. Vi myser, kelar, sexar, och det känns jätte bra. Det är bara att det förändrar inget av det som varit eller det som har sagts.

Försöka

Fattar inte hur pass länge vi ska fortsätta försöka? Till sist borde man ju förstå att det inte är någon mening och att man borde lägga energi på att få ett så smidigt avslut som möjligt istället. Menar att när allt bara rullar på i samma gamla trista spår och inget förändras, även när man tycker att man försöker, då är det ju ganska så meningslöst.

Kanske är det jag som gör fel när jag sätter så mycket annat åt sidan, men jag tycker att man bör täta hålen som tar in mest vatten först. Det hål där det forsar in vatten sänker båten fortare än de små där det enbart sipprar in. Betyder ju inte att jag skiter i det andra, enbart att jag prioriterar de stora skadorna först.

Är så jävla trött på det här och det känns som fan ingenting går min väg just nu.

Så fel

Titt som tätt känns allt så fel i allt man försöker ta sig till. Kul att något går bra i alla fall så att man får ihop lite energi. Med andra ord, då allt går som det går känner man sig jäkligt slut. 

Blir irriterad på minsta lilla sak och ser spöken (inbillade eller riktiga) överallt. Går kanske inte att göra så mycket åt dem då man inte vet vilka man själv fantiserat ihop och vilka som verkligen finns där.

Många saker finns säker legitima orsaker till, men det behöver inte betyda att det sätt jag läser det på är fel. Att jag kanske har lätt för att tyda saker fel kanske bara betyder att andra är otydliga.

Går vidare

Livet går vidare även om det inte alltid är på det sätt som man önskar sig. Det är som om man står utanför och betraktar det som händer utan att kunna ingripa.

Har ingen aning om vad som gör att det är så. Man kanske är rädd för vad parten ska tycka om ens tankar, känna sig dum, eller man kanske helt enkelt inte kan förklara hur man ser saker. Det behöver varken vara rätt eller fel, känner man på ett sätt känner man så oavsett vad.

Är så mentalt färdig på den här berg och dal banan. Ena stunden kan allt kännas så jäkla bra, bara för att ett ord eller en min senare kännas så genom ruttet.

Förstår ju själv att alla inte är på samma humör alltid, men det kan göra att jag känner mig så avvisad. När det blir så försöker jag själv skapa distans som något slags försvar, och resultatet blir ju enbart att vi kommer längre ifrån varandra.

Inskickad

Då så har ansökan om skilsmässa blivit inskickad i alla fall då. Fick gummans kråka på den även om hon inte kunde förstå varför jag ville ha den.

Så nu har jag "tvingat" henne att göra något som hon inte alls ville. Tvånget bestod då i att jag berättade att jag skulle skicka in en ansökan oavsett, och att hon i så fall skulle bli delgiven detta om hon inte skrev under. Så om det var så mycket till tvång eller inte vet jag inte.

Så nu sitter jag och väntar på papper från tinget så man får reda på när fullföljdsansökan ska in. Innerst inne vill jag nog inte det här, men kommer göra det i vilket fall. Älskar henne, hade aldrig tänkt tanken att skilja mig, men kan inte vara gift med henne längre.

Känns inte bra här hemma utan det mesta är jobbigt. Är små saker som ligger och gnager hela tiden utan att jag kan få bort det. Vill inte det men börjar ändå fundera på att avsluta det här helt. Att inte nöja sig med att avsluta äktenskapet, utan även avsluta hela våran relation. 

Fy fan vad jag hatar mina tankar ibland, hatar så mycket man funderar och fantiserar om, och hatar så mycket man aldrig får svar på.

Skiljas

 Då så har vi, eller jag i alla fall, kommit till den punkt då vi ska skiljas. Har fått hem alla papper som behövs, betalat in avgiften, och vill "bara" ha gummans underskrift. Får jag inte den så skickar jag in en egen ansökan så får hon bli delgiven i stället.

Vill inte att vi ska separera eller något, men jag vill inte vara gift med henne längre helt enkelt. Kanske kan vara krångligt att förstå, men ett äktenskap i sig betyder så mycket mer än att man älskar varandra. Ser inte henne som min trygghet eller fasta punkt längre, och jag litar inte på allt hon säger som sanning idag. När jag inte har det tycker jag att det är dags att avsluta äktenskapet.

Kanske gör bort mig totalt men det är smällar jag får ta längre fram i så fall. Allt man gör får ju olika konsekvenser. 

Fan vet hur allt slutar, men ibland känns det som att det inte spelar någon roll bara det slutar.

Går sönder

Då och då känns det som om jag går sönder inombords. Behöver inte vara något extra eller så som hänt, utan det dyker bara upp när man är trött och inte orkar längre. När det händer har man liksom lust att bara skita i allt. Lämna rubbet bakom sig, försöka bygga upp något nytt, och komma ihåg vad man gjorde för fel så att de inte upprepas igen.
Har tagit upp det här med gumman att jag tycker vi ska överväga att skilja oss. Hon tog det inte allt för bra. Började undra om det är rätt sätt att ta oss framåt och igenom allt det här? Antagligen så är det inte det, men att fortsätta vara gifta är att lura så mycket i vad ett äktenskap betyder för mig. Jag älskar min fru, det gör jag. Men jag skulle inte dö för henne längre, jag litar inte på henne längre, ser det inte som en självklarhet att vi ska bli gamla tillsammans längre, och jag håller inte för otroligt att hon skulle såra eller svika mig längre.
Jag vill fortfarande bo och leva med henne, men jag vill inte att vi ska vara gifta. Är inte religiös eller något, men det känns bara så fel att vara gift.
Små saker kan bli så jäkla stora enbart genom att man inte tar tag i dem när de fortfarande är små.