Inte gift

Då så var man inte gift längre. Känns sorgligt som fan, men fanns som sagt inte så mycket annat att göra. Inte något som jag lyckades hitta i alla fall. Även då allt varit på väg åt det här hållet länge, och jag medvetet jobbat för det, mådde jag risigt som bara den när brevet från tingsrätten väl låg på golvet.

Så var fan går vi härifrån nu då, nu när vi slutligen är här? Vet inte, har fullt upp med att bara hålla skallen ovanför vattnet just nu, och behöver lite mer tid att samla kraft innan jag kan besluta något mer. Kanske är det fegt och dumt, men det är mitt liv och då får jag göra det som känns bäst just nu.

En bekant som frågade om jag kunde tänka mig att gifta mig med gumman igen. Fick lov att svara att det kommer aldrig hända igen. Vi har provat och försökt en gång men det fungerade ju inte. Tänker för den delen inte gifta mig med någon annan heller. Det är, enligt mig, något man bara gör en enda gång i sitt liv. Det där "i nöd och lust" betyder en hel del för mig. Allt, tills man blir sviken, då betyder det ingenting längre.

Vänta

Då så får man vänta ett tag nu då. Fullföljds ansökan lämnades in och gick med posten igår. Har ingen aning om hur pass lång tid det tar och slutligen få ett beslut på skiten, men borde ju inte ta allt för många dagar. 

Känner mig så jävla arg, ledsen, och besviken så det finns inte. Så mycket av det som är mig, så mycket jag sett som självklart, och så mycket som alltid skulle finnas där, är borta om bara några få dagar. Så ja, jag vet inte vad jag ska göra riktigt utan stänger in mig i något som jag hoppas inte brister riktigt ännu.

Det roliga (trista) är att jag funderade på om det verkligen var rätt väg att gå, för det fanns ju så mycket som pekade på att det kanske inte var det. Men sedan räckte det med en incident som visade att det var bäst det som händer.

Ska försöka förklara för barnen att vi inte kommer vara gifta längre. Hur man gör det på ett bra sätt har jag ingen aning om. Men de måste ju höra det från oss och inte från någon annan. 

Känns rejält jobbigt just nu i alla fall.

Brev till dig

Sitter här och skriver ett litet brev till dig. antagligen lite löjligt då jag misstänker att du aldrig kommer läsa de här raderna. Spelar ingen större roll då jag ändå måste få det här ur mig, och då kan jag lika gärna rikta det som ett sådant.
Gissar att du är lika trött som mig på det här nu, bara det att du är för rädd för att misslyckas om du tar steget ut och avslutar det här. Tycker att nästan allt jag läser i det du gör och hur du beter dig klart och tydligt pekar i den riktningen i alla fall.
Jag har sagt att jag inte kan fortsätta med dig så länge du finns på samma arbetsplats som din så kallade flirt. Har berättat att du letar nytt jobb, eller så letar jag ny lägenhet. Med tanke på din aktivitet vad gäller hitta nytt arbete, så måste du hoppas att jag hittar ny lägenhet så snart det bara går misstänker jag.
Vet att jag nästan kan få en lägenhet på dagen om det är så, men än så länge är jag ganska så kräsen på var i så fall. Men så snart skilsmässan gått igenom kommer jag antagligen inte vara lika selektiv med var jag hamnar, utan då vill jag nog enbart bort. I alla fall om det fortsätter såhär. Ja gumman, jag kommer skilja mig, tror inget kommer ändra på det i alla fall.
Ta den biten att du inte ville åka utomlands med mig ett par dagar på semestern för att du ville att vi skulle prioritera något med barnen. Nu är semestern snart slut och jag undrar vad du har varit drivande i vad gäller vad vi har hittat på med barnen? Ser heller ingenting av det vi gjort som skulle ha förhindras av att vi två skulle varit borta ett par dagar. Så, hur ska jag kunna tolka det på annat sätt än att du helt enkelt inte ville åka iväg med mig?
När en väninna däremot kom med förslaget att ni skulle iväg på knulllkanoten en sväng var det inga problem alls att styra upp en dag som fungerade och boka. I mina ögon prioriterades då att komma iväg med väninnorna framför att komma iväg med mig. Finns mer som stör mig med den där resan vet du. Ta som det faktum att här hemma är det helt OK att gå runt med orakade ben, för det är ju så bökigt att fixa och det finns aldrig tid. Lägga sig i sängen med mig med urtvättade gamla underkläder fungerar eftersom det bara är jag som ser dem. Men när man ska iväg på kryssning med de andra kärringarna är det inget som fungerar. Då tar man sig tid med hyveln, och man masar sig iväg för att inhandla ett helt set med nya underkläder. Att vara len och se fräsch ut under borde ju vara viktigare när man kryper till sängs med sin man än det är när man borde lägga sig ensam.
Så jag vet inte, vilka signaler tycker du själv att du sänder till mig? I min värld är det i alla fall inga som visar att vi fortfarande har en chans, att vi har något vi kämpar framåt för. Jag ser det snarare som signaler att vi är ganska så färdiga med varandra.

Hur länge

Jag vet inte hur länge man kan hålla på såhär som jag gör. På ett sätt vill jag inte släppa taget så länge jag har minsta lilla ork kvar, på ett annat känns det inte rättvist till vare sig mig eller gumman.

Om man sket i det här skulle vi ha möjlighet att hitta något nytt som kanske skulle kunna fungera. Vet att det skulle bli jobbigt, men nu är det mest som om vi håller i varandra för att det finns en viss trygghet tillsammans. För att det är enklare att bara blunda och fortsätta än det vore att börja bygga upp något nytt. Samtidigt kan livet ha så mycket mer att ge för de som inte bara nöjer sig med det som är acceptabelt och fungerar ibland.

Ska inte ta livet av mig eller något sådant, men ibland önskar man fan att man vore död så att man slapp ifrån skiten.

Hur går då allt framåt? Även där går mycket i vågor tycker jag. Kollar fortfarande efter lägenhet, och jag kommer med all säkerhet lätta om det mot förmodan dyker upp någon som uppfyller mina krav. Har sagt att om hon inte hittat nytt jobb innan jag hittat lägenhet så flyttar jag. Tvivlar på att hon letar arbete, men jag kikar lya i alla fall. Kommer skicka in fullföljdsansökan så snart det går att göra. Gissar att det inte kommer vara något som för oss närmre varandra, men ändå något jag känner att jag måste göra. Vi myser, kelar, sexar, och det känns jätte bra. Det är bara att det förändrar inget av det som varit eller det som har sagts.

Försöka

Fattar inte hur pass länge vi ska fortsätta försöka? Till sist borde man ju förstå att det inte är någon mening och att man borde lägga energi på att få ett så smidigt avslut som möjligt istället. Menar att när allt bara rullar på i samma gamla trista spår och inget förändras, även när man tycker att man försöker, då är det ju ganska så meningslöst.

Kanske är det jag som gör fel när jag sätter så mycket annat åt sidan, men jag tycker att man bör täta hålen som tar in mest vatten först. Det hål där det forsar in vatten sänker båten fortare än de små där det enbart sipprar in. Betyder ju inte att jag skiter i det andra, enbart att jag prioriterar de stora skadorna först.

Är så jävla trött på det här och det känns som fan ingenting går min väg just nu.

Så fel

Titt som tätt känns allt så fel i allt man försöker ta sig till. Kul att något går bra i alla fall så att man får ihop lite energi. Med andra ord, då allt går som det går känner man sig jäkligt slut. 

Blir irriterad på minsta lilla sak och ser spöken (inbillade eller riktiga) överallt. Går kanske inte att göra så mycket åt dem då man inte vet vilka man själv fantiserat ihop och vilka som verkligen finns där.

Många saker finns säker legitima orsaker till, men det behöver inte betyda att det sätt jag läser det på är fel. Att jag kanske har lätt för att tyda saker fel kanske bara betyder att andra är otydliga.

Går vidare

Livet går vidare även om det inte alltid är på det sätt som man önskar sig. Det är som om man står utanför och betraktar det som händer utan att kunna ingripa.

Har ingen aning om vad som gör att det är så. Man kanske är rädd för vad parten ska tycka om ens tankar, känna sig dum, eller man kanske helt enkelt inte kan förklara hur man ser saker. Det behöver varken vara rätt eller fel, känner man på ett sätt känner man så oavsett vad.

Är så mentalt färdig på den här berg och dal banan. Ena stunden kan allt kännas så jäkla bra, bara för att ett ord eller en min senare kännas så genom ruttet.

Förstår ju själv att alla inte är på samma humör alltid, men det kan göra att jag känner mig så avvisad. När det blir så försöker jag själv skapa distans som något slags försvar, och resultatet blir ju enbart att vi kommer längre ifrån varandra.