Går sönder

Då och då känns det som om jag går sönder inombords. Behöver inte vara något extra eller så som hänt, utan det dyker bara upp när man är trött och inte orkar längre. När det händer har man liksom lust att bara skita i allt. Lämna rubbet bakom sig, försöka bygga upp något nytt, och komma ihåg vad man gjorde för fel så att de inte upprepas igen.
Har tagit upp det här med gumman att jag tycker vi ska överväga att skilja oss. Hon tog det inte allt för bra. Började undra om det är rätt sätt att ta oss framåt och igenom allt det här? Antagligen så är det inte det, men att fortsätta vara gifta är att lura så mycket i vad ett äktenskap betyder för mig. Jag älskar min fru, det gör jag. Men jag skulle inte dö för henne längre, jag litar inte på henne längre, ser det inte som en självklarhet att vi ska bli gamla tillsammans längre, och jag håller inte för otroligt att hon skulle såra eller svika mig längre.
Jag vill fortfarande bo och leva med henne, men jag vill inte att vi ska vara gifta. Är inte religiös eller något, men det känns bara så fel att vara gift.
Små saker kan bli så jäkla stora enbart genom att man inte tar tag i dem när de fortfarande är små.

Jag vill nog skilja mig

Funderar starkt på att skilja mig just nu. Inte för att jag vill lämna gumman, eller för att det kanske inte går åt rätt håll, utan för att allt fortfarande är så jäkla jobbigt. Spelar liksom ingen roll att vi rör oss lite sakta åt rätt håll, då man ändå blir av med mer energi än vad man känner att man får. Känns som om det blir lite mindre kvar av en för varje dag som går.
Så ja, jag vill nog skilja mig. Anledningen är helt krasst ett förberedande inför den dag då man är slut. Kommer jag dit att jag liksom verkligen inte orkar längre, så vill jag ha alla bitar klara. Så att jag bara kan släppa allt och fortsätta på en annan väg. Vet inte om det låter vettigt men det är så jag ser det. Om man har allt ordnat nu så slipper man stöka med det också längre fram.
Den svåra biten är hur fan jag ska lägga fram det för gumman? Risken finns, och är nog ganska så stor, att hon tror att jag gett upp allt redan. Det är inte så, men tror inte att hon kommer förstå hur jag ser på saken. Har man rejäl otur ser hon det som att jag gett upp, och så gör hon det själv också.
Sitter i en sits jag inte vill vara i.

När man är nere

Ser trist nog ut som om jag bara skriver här när man är nere. Tanken kanske inte är att det ska vara så, men det blir liksom så ändå. När allt är som det ska finns det ju liksom ingen mening med att lätta på trycket eller vad man ska säga.
Fan vad jag önskar att jag kunde lita på gumman, men jag gör inte det för fem öre trist nog. Tycker inte att jag har anledning att göra det längre. Säger inte att hon ljuger för mig, men jag köper inget rakt av längre. Att jag sedan inte vill/kan kolla upp allt eftersom jag då skulle framstå som en stor idiot betyder som sagt inte att jag inte undrar/tvivlar titt som tätt.
Hur fan ska man ta sig ur det här och få rätsida på skiten? Gumman vill att jag kanske skulle gå och prata med någon, kanske få en annan infallsvinkel på allt. Men varför? Det är ju jag som ser det, och vinkeln är ju ur mitt perspektiv, i det liv jag lever. Kan inte se det på något annat sätt än mitt.

Inte älska henne

Då och då så vill jag inte älska henne längre. Allt skulle vara så mycket enklare om det kunde vara så. Så att man slapp bry sig om sådant som händer, sägs, eller antyds. Jag menar varför skulle man bry sig i så fall?
Trist nog så har de tankarna dykt upp oftare och oftare på sista tiden. Det som retar mig är att det nog oftast är små skitsaker i det stora hela som får mig att känna, tänka, så. Att det går så jäkla fort från ena till andra hållet gör det så jäkla jobbigt. Från att tänka att vi fixar det nog, till det vore bäst om vi bara skiter i det, är steget så jäkla kort.
Är rädd för det här. Vet att man borde bestämma sig för att fortsätta eller ej, och bestämmer man sig för att fortsätta bör man släppa allt som varit bakom sig. Men det är fan inte så lätt. Gör helt fel när jag mer och mer skiljer isär det som är mitt och vad som är hennes. Men jag vågar inte annat. Varför ska man mixa ner allt tillsammans i en stor gryta om det ändå kommer smaka skit.
Gumman säger att det känns som om jag förbereder mig för att kunna lätta. Säger inte att jag planerar det, men jag kanske förbereder mig inför om det ändå blir där vi hamnar.

Så trött

Är så trött på gummans jobb nu så det finns inte. Sitter som en jäkla nagel i ögat på mig och gör ont, att den sedan vägrar försvinna gör ju inte saken bättre.
Alltid är det något som bara måste göras, och hon är naiv nog att tro att jag tycker det är ok bara för att hon ringer och berättar att hon blir sen. Varför i helvetet skulle det vara det? Fattar inte hur hon tänker.
Menar när hon hade sitt lilla möte jag fick reda på, och jag ringde för att fråga hur det gick, fick jag till svar att det blev sent på jobbet. Ganska kul att få höra att hon är på väg till parkeringen när jag vet att hon står på annat ställe i skogen.
Vill inte kolla upp var hon är, och har inte gjort det heller. Det är helt fel sätt att ha den misstron. Men samtidigt kan jag ju inte veta om det verkligen är något som måste göras på jobbet när hon säger det, eller om det är ett sätt att köpa sig någon minut extra för att kunna ha en ny date på något ställe.
Fan, det är skitjobbigt, och titt som tätt tänker jag att man borde avslutat det här för gott kvällen jag fick reda på skiten. Då skulle man kanske kommit vidare på ett annat sätt, och kanske tagit sig igenom det här nu på något sätt.

En sådan där kväll

Då så har vi en sådan där kväll igen. När man ligger och vrider sig fram och tillbaka utan att kunna somna och man blir bara svettigare och svettigare.
En tanke som slagit sig till ro och vägrar hitta något annat ställe att vara på. Ligger där och gnager. Vet att jag borde ta upp det med gumman, men det känns som till vilken nytta liksom. Fan, man borde ha släppt skiten från början i stället för att må såhär lite då och då.
Vad är det då för tanke som lagt sig? Jo, gumman har då ett arbete där man inte kan gå så mycket efter schemat, utan det blir en hel del övertid. Typ 5-10 min här och där. Något de kan plocka ut i komp ledighet. Tanken som slog mig då är hur mycket ledig tid hon har samlat på sig, hur mycket hon redan plockat ut, och var hon har varit då? För själv har jag ingen aning om hon åkt till jobbet eller plockat ut ledighet för att träffa sin flirt.
Vet att jag borde släppa det om jag vill att vi ska vidare framåt, men jag är inte klar med det ännu, trist nog.

Konstiga tankar

Ibland får man så otroligt konstiga tankar som man hade hoppats man lämnat bakom sig. Ändå så smyger de sig fram ibland och vägrar ge med sig.
Vet inte riktigt vad jag ska svara när gumman frågar vad det är? Vi har ju redan gått igenom skiten både en och två gånger, och hur länge har jag rätt att komma med samma skit igen? Enligt mig kanske tills det inte finns längre, men när något nytt aldrig dyker upp är det meningslöst att fortsätta med samma sak. Antar att hon inte heller är allt för förtjust i mina "svackor" men jag kan inte göra något åt det.
Det som retar mig mest är att det krävs så jäkla lite för att det ska kännas så jävla mycket. Inte just för saken i sig så ofta, utan alla tankar, funderingar, och slutsatser, den där lilla saken för med sig.