Då och då känns det som om jag går sönder inombords. Behöver inte vara något extra eller så som hänt, utan det dyker bara upp när man är trött och inte orkar längre. När det händer har man liksom lust att bara skita i allt. Lämna rubbet bakom sig, försöka bygga upp något nytt, och komma ihåg vad man gjorde för fel så att de inte upprepas igen.
Har tagit upp det här med gumman att jag tycker vi ska överväga att skilja oss. Hon tog det inte allt för bra. Började undra om det är rätt sätt att ta oss framåt och igenom allt det här? Antagligen så är det inte det, men att fortsätta vara gifta är att lura så mycket i vad ett äktenskap betyder för mig. Jag älskar min fru, det gör jag. Men jag skulle inte dö för henne längre, jag litar inte på henne längre, ser det inte som en självklarhet att vi ska bli gamla tillsammans längre, och jag håller inte för otroligt att hon skulle såra eller svika mig längre.
Jag vill fortfarande bo och leva med henne, men jag vill inte att vi ska vara gifta. Är inte religiös eller något, men det känns bara så fel att vara gift.
Små saker kan bli så jäkla stora enbart genom att man inte tar tag i dem när de fortfarande är små.
