Jag vill nog skilja mig

Funderar starkt på att skilja mig just nu. Inte för att jag vill lämna gumman, eller för att det kanske inte går åt rätt håll, utan för att allt fortfarande är så jäkla jobbigt. Spelar liksom ingen roll att vi rör oss lite sakta åt rätt håll, då man ändå blir av med mer energi än vad man känner att man får. Känns som om det blir lite mindre kvar av en för varje dag som går.
Så ja, jag vill nog skilja mig. Anledningen är helt krasst ett förberedande inför den dag då man är slut. Kommer jag dit att jag liksom verkligen inte orkar längre, så vill jag ha alla bitar klara. Så att jag bara kan släppa allt och fortsätta på en annan väg. Vet inte om det låter vettigt men det är så jag ser det. Om man har allt ordnat nu så slipper man stöka med det också längre fram.
Den svåra biten är hur fan jag ska lägga fram det för gumman? Risken finns, och är nog ganska så stor, att hon tror att jag gett upp allt redan. Det är inte så, men tror inte att hon kommer förstå hur jag ser på saken. Har man rejäl otur ser hon det som att jag gett upp, och så gör hon det själv också.
Sitter i en sits jag inte vill vara i.

När man är nere

Ser trist nog ut som om jag bara skriver här när man är nere. Tanken kanske inte är att det ska vara så, men det blir liksom så ändå. När allt är som det ska finns det ju liksom ingen mening med att lätta på trycket eller vad man ska säga.
Fan vad jag önskar att jag kunde lita på gumman, men jag gör inte det för fem öre trist nog. Tycker inte att jag har anledning att göra det längre. Säger inte att hon ljuger för mig, men jag köper inget rakt av längre. Att jag sedan inte vill/kan kolla upp allt eftersom jag då skulle framstå som en stor idiot betyder som sagt inte att jag inte undrar/tvivlar titt som tätt.
Hur fan ska man ta sig ur det här och få rätsida på skiten? Gumman vill att jag kanske skulle gå och prata med någon, kanske få en annan infallsvinkel på allt. Men varför? Det är ju jag som ser det, och vinkeln är ju ur mitt perspektiv, i det liv jag lever. Kan inte se det på något annat sätt än mitt.

Inte älska henne

Då och då så vill jag inte älska henne längre. Allt skulle vara så mycket enklare om det kunde vara så. Så att man slapp bry sig om sådant som händer, sägs, eller antyds. Jag menar varför skulle man bry sig i så fall?
Trist nog så har de tankarna dykt upp oftare och oftare på sista tiden. Det som retar mig är att det nog oftast är små skitsaker i det stora hela som får mig att känna, tänka, så. Att det går så jäkla fort från ena till andra hållet gör det så jäkla jobbigt. Från att tänka att vi fixar det nog, till det vore bäst om vi bara skiter i det, är steget så jäkla kort.
Är rädd för det här. Vet att man borde bestämma sig för att fortsätta eller ej, och bestämmer man sig för att fortsätta bör man släppa allt som varit bakom sig. Men det är fan inte så lätt. Gör helt fel när jag mer och mer skiljer isär det som är mitt och vad som är hennes. Men jag vågar inte annat. Varför ska man mixa ner allt tillsammans i en stor gryta om det ändå kommer smaka skit.
Gumman säger att det känns som om jag förbereder mig för att kunna lätta. Säger inte att jag planerar det, men jag kanske förbereder mig inför om det ändå blir där vi hamnar.