Antar att jag bara saknar det som var, tiden då hon sa något och jag tog för givet att det var så. Tiden då jag inte hade någon anledning att leta fel i hennes berättelser, något som inte stämmer, eftersom jag inte hade anledning till det.
Nu däremot kan jag nog vara lite för vaksam om man vill kalla det så. Anser att jag har anledning till det trist nog.
Pratade med någon som tyckte att det var upp till mig att ev kunna lita på gumman igen. Dvs det är jag som måste ställa krav på vad jag behöver, och det är upp till damen att avgöra om hon kan tillmötesgå dem. Med andra ord, hon kan inte få mig att lita på henne om inte jag berättar vad jag behöver för möjligheten till det.
Letar fortfarande lägenhet! Vill bort härifrån samtidigt som jag alltid vill ha henne hos mig. Men så länge vi inte uttalat att vi ska försöka fortsätta framåt tillsammans, finns ju ingen anledning att diskutera hur det i så fall skulle gå till, och vad som skulle krävas. Så i stället går jag sönder lite varje dag, hoppas jag hittar något nytt, och där i så fall börja läka ihop på egen hand.
