Sista dagen

Var nog ganska så låg igår. Har ingen aning om varför, men det var så i vilket fall. Kan inte säga att något extra hade hänt, men jag går upp och ner i mig själv.

Ska inte säga att gumman kom hem sent igår, då hon och en väninna skulle handla inför nyår efter jobbet. Jo, de (kvinnorna) har ju sedan länge bestämt hur och var vi ska fira nyår. Vad som ska ätas, drickas, osv. Mina egna förslag förkastas då de naturligtvis inte går för sig på en nyårsafton.
Inte för att jag bryr mig allt för mycket om det då det inte spelar någon större roll. Har saker som är betydligt viktigare för mig som jag kan kriga om i stället. Tycker hon att det här är viktigt, låt henne få som hon vill så kanske jag kan få som jag vill i något annat.

Hoppade till sängs ganska så tidigt igår då jag kände mig helt färdig. Gumman kom bara någon minut senare och jag hade redan börjat slumra till. Bryr mig inte om varför men hon kröp upp nära mig och var väldigt kelig. Är inte sämre människa utan tar gärna för mig av det som bjuds.
Kändes bra! Konstigt nog så har det känts bättre sedan allt skit kom upp till ytan än vad de har känts på flera år. Varför är det så? Senaste åren (vi har varit tillsammans i över 10 år) har det liksom gått på slentrian och det har hänt bara för att det typ ska hända ibland. Men senaste tiden har det hänt för att både hon och jag vill, och det har varit mycket mys inblandat. Ska inte säga att det är som när vi nyss träffats, men det känns som vi är närmre där nu än vad vi var för fem år sedan.
Skiter i om det liksom är sista sucken innan allt är över, jag vill njuta av det i nuet eftersom det är där jag står just nu.

Tillbaka till nyår nu då! Ska som sagt bort med gumman och barn till gummans väninna med hennes gubbe och barn. Gillar både gubben och väninnan så det går säkert bra. Ungarna får leka av sig lite, gumman är nöjd, och jag får snacka lite skit med gubben över några öl.
Det som stör mig lite är att vi ska dit så jäkla tidigt. Nåja, det är bara att bita ihop, sätta på sig sin glada trevliga kostym, och låta tiden ticka på.
Vem vet, är jag snäll och trevlig, kanske gumman är snäll och trevlig när vi kommer hem så vi kan fira in det nya året lite mer privat.

Vad händer nu?

Bakgrunden hände som sagt var i sep, och var ett par månader sedan nu. Vet fortfarande inte riktigt hur vi ska komma vidare. Jag vill vidare, men vet inte om vi kommer lyckas med det, tillsammans.

Jag vet att jag försöker lyssna, förstå, och ändra mig efter bästa förmåga. Kommer antagligen inte lyckas fullt ut, men jag försöker bättra mina brister. Om saker jag gjort har fått henne att må dåligt är det ju upp till mig att ändra mig till det bättre för att tillmötes gå henne.
Samtidigt är det upp till henne att försöka ändra det som jag har svårt att acceptera. Till att börja med vill jag att hon byter jobb. Finns inget att diskutera där tycker jag. Jo då, hon prioriterar ju oss högre än arbetet, men ändå vill hon jobba kvar. Förstår att hon vill jobba kvar då hon trivs med arbetet, tjänar OK, och är enligt flera duktig på det hon gör.
Men när hennes arbete tär något ofantligt på det vi fortfarande är, och ligger som ett stort hinder på vägen till det som vi fortfarande har en liten chans att bli, kan man då verkligen säga att det är "vi" som prioriteras högst?
Mår dåligt varje dag hon åker till arbetet då tankarna sätter igång och maler. Är han där idag, ses de idag, pratar de verkligen bara om jobbet idag, kommer det ett "oskyldigt" leende idag, kom hon verkligen iväg sent från jobbet idag, osv, osv.
Blir galen på det, blir galen på mycket just nu, även sådant jag inte borde bry mig om och sådant jag inte ens reflekterade över tidigare.

Nästa vecka ska hon, efter mycket tjatande från min sida, ta över kontraktet på lägenheten. Något som hon arbetat emot ganska så länge. När lägenheten slutligen står på henne kommer jag börja söka efter nytt boende till mig. Har tagit upp det med henne lite lätt tidigare, men måste nog förklara mig lite mer bestämt så att hon verkligen förstår. Hon får väldigt aktivt söka nytt arbete eller så söker jag aktivt efter ny bostad. För det är allt för jobbigt att ens försöka fortsätta tillsammans när jag hela tiden ska behöva undra om de träffas idag när hon åker till jobbet.

Bakgrund!

Som de flesta i ett stadigt förhållande går det både upp och ner med jämna mellanrum. Man kanske struntar i dalarna till en början, då man tänker att det kommer kanske gå uppåt strax igen.
Men när dalen varit allt för djup och hållit i sig allt för länge kände jag mig tvingad att ta upp detta med min fru. Var tvungen att veta vad som var fel, och framför allt vad vi kunde göra för att få det att fungera som det borde igen.
Visade sig att vi var betydligt djupare än vad jag hade väntat mig och räddningen på det som var vi kanske inte alls fanns att finna. Jag lyssnade inte på henne, jag förstod henne inte, jag tog allt hon önskade/ville som bagateller, jag fick veta att jag gjorde och betedde mig fel i så många olika situationer, och själv stod jag som ett frågetecken.
Jag älskar min fru, och skulle aldrig göra något som skulle få henne ledsen, sårad, eller besviken med vilje. Så varför kunde hon inte fått mig att verkligen lyssna tidigare, fått mig att verkligen förstå hur hon kände och mådde?
Blev flera långa nätter när barnen somnat då vi försökte komma fram till något, utan att lyckas för fem öre. Blev så trött på att ständigt höra "Jag vet inte!" från henne.
Våran årsdag dök upp, och hon hade kvällspasset på sitt arbete. Även om det var som det var här hemma så var det ändå våran årsdag. Fick barnen i säng, fixade lite mys att käka, och väntade på att hon skulle sluta. Strax efter hennes arbetstid gick jag in på "Mina vänner" appen för att se när hon började rulla hemåt, så att allt skulle stå framme och klart när hon kom.
Såg att hennes telefon började föra sig, så jag började plocka iordning allt här hemma. Döm om min förvåning när jag ser att hon rör sig åt "fel" håll, hon rörde sig till ett skogsparti och blev stående där. Fick för mig att det blivit något fel på appen så jag startade om den. Samma skogsparti! Då det tar ca 5 min hem från hennes jobb, och hon slutade för ca 20 min sedan, ringde jag och frågade hur det gick. Fick till svar att det hade dragit ut på tiden, men att hon var på väg till bilen nu i alla fall. Någon sekund senare ser jag att hon börjar röra sig hemmåt.
När hon väl kommit hem frågar jag rakt ut om hon träffat någon annan. Får naturligtvis ett nej till svar och hon undrar hur jag kan tro något sådant. Frågar då om hon glömt appen vi plockade hem och vad hon gjorde i skogspartiet. Men nej, hon skulle inte kalla det att hon hade träffat någon annan, utan hon hade haft en liten flirt med en kolega på jobbet. Träffen i skogspartiet var för att avsluta flirten hon haft.
Vi gick på automatik med jobb och barn, och här blev hon sedd och uppskattad, fick uppmärksamhet, och på något konstigt sätt kunde jag förstå henne.
Dagarna rullade på lite sakta och jag gick som i ett vacuum. Sedan plingade det till i hennes telefon när hon fick ett sms. När jag såg att det var från nämnda kolega läste jag det. Var kanske inte allt för snyggt, men jag gjorde det i alla fall.
Visade sig då att flirten inte alls var över. Skickade ett par rader till kolegan och bad honom berätta för sin sambo vad som pågick innan jag skulle höra av mig till henne dagen efter. Fick aldrig något svar!
Fler långa nätter med min fru efter att barnen somnat, resulterade i att jag flyttade ut ett tag. Hon behövde tid att fundera på hur vi skulle ha det och vad vi skulle göra, det behövde även jag.
Till en början så ville jag verkligen få allt att fungera, jag älskar ju som sagt min fru. Men den tid hon behövde för att se om det fanns någon möjlighet för oss att fortsätta tillsammans, använde jag till att hitta fler anledningar till att vi inte borde det. Vände ut och in på allt hon sagt och hittade så mycket olika motsägelser i så mycket.
När hon sedan berättade att vi visst skulle försöka få det här att fungera, försöka lämna allt gammalt bakom oss och sikta på framtiden, flyttade jag hem igen. Men nu vet jag trist nog inte vad jag vill längre.
Allt går i vågor! När det är OK så är det som det ska. Men det krävs så lite för att jag ska må så väldigt dåligt igen.