Så fel

Titt som tätt känns allt så fel i allt man försöker ta sig till. Kul att något går bra i alla fall så att man får ihop lite energi. Med andra ord, då allt går som det går känner man sig jäkligt slut. 

Blir irriterad på minsta lilla sak och ser spöken (inbillade eller riktiga) överallt. Går kanske inte att göra så mycket åt dem då man inte vet vilka man själv fantiserat ihop och vilka som verkligen finns där.

Många saker finns säker legitima orsaker till, men det behöver inte betyda att det sätt jag läser det på är fel. Att jag kanske har lätt för att tyda saker fel kanske bara betyder att andra är otydliga.

Går vidare

Livet går vidare även om det inte alltid är på det sätt som man önskar sig. Det är som om man står utanför och betraktar det som händer utan att kunna ingripa.

Har ingen aning om vad som gör att det är så. Man kanske är rädd för vad parten ska tycka om ens tankar, känna sig dum, eller man kanske helt enkelt inte kan förklara hur man ser saker. Det behöver varken vara rätt eller fel, känner man på ett sätt känner man så oavsett vad.

Är så mentalt färdig på den här berg och dal banan. Ena stunden kan allt kännas så jäkla bra, bara för att ett ord eller en min senare kännas så genom ruttet.

Förstår ju själv att alla inte är på samma humör alltid, men det kan göra att jag känner mig så avvisad. När det blir så försöker jag själv skapa distans som något slags försvar, och resultatet blir ju enbart att vi kommer längre ifrån varandra.