Samma sak

Dagarna rullar på i sakta mak. Får liksom inte så mycket fixat. Vi har en del tankar om vad vi ska hitta på men allt ligger lite för långt i framtiden. Planera och boka upp något inför bröllopsdagen och semestern är ju sådant som man borde ordna ganska så snart. Men det känns meningslöst eftersom jag inte har en aning om var i livet vi kommer befinna oss om några månader. Så varför lägga energi och pengar på något bortkastat? Men, allt kanske kastar bort sig själv om man inte kan hoppas och tro på framtiden.
Blir så sjuk på sådant här. Finns som sagt en del saker som fastnat lite mer än vad de kanske borde ha gjort, men nu är det som så att jag inte kan släppa det. När de dyker upp i tankarna får jag skygg lappar runt ögonen och kan inte med något annat. Sedan när gumman frågar mig om jag är sur eller något vad fan ska man svara. Hur pass mycket och hur pass länge kan man ha rätt att hänga upp sig över samma sak?

Innan stormen

Är ganska lugnt just nu, men det kanske är innan stormen bara. Vet inte vad gumman planerar men det har varit rejält stilla ett tag.
Borde passa på att njuta av det lite, men vågar inte riktigt slappna av. Låter antagligen ganska så dumt men det är så det är. Trist att inte se solen för att man hela tiden försöker hitta moln som ändå kommer skymma den om ett tag.
Antar att jag lever lite efter det där att man ska aldrig förvänta sig något så slipper man bli besviken.
Nog släpper jag garden ibland när något roligt eller mysigt händer, men kan inte leva kvar i känslan så väldigt länge. Hoppas att jag kan ändra mig på den punkten någon dag.

Sena samtal

Som vanligt blir det enbart sena samtal vi lyckas ha här hemma. Man borde inte ha det eftersom man oftast är för trött för att tänka klart och hänga med riktigt.
Det viktiga är i alla fall att vi pratar tycker jag. Risken finns ju annars att man stänger allt för mycket inom sig. Gör man det kommer man efter ett tag gå sönder på ett obehagligt sätt. Det är vettigare att ventilera, eftersom det är lättare att täta små hål än att få upp det som redan sjunkit.

Sömnlös

Ser ut att bli ytterligare en sömnlös natt. Är så satans trött när jag kryper till sängs, men sedan kan jag inte somna.
Så fort jag lägger huvudet på kudden dyker alla jävla funderingarna och grubblandes upp som en osalig ande. Allt man borde säga och diskutera, vad man borde ha sagt och hur man borde betett sig. Men man är ju där man är idag tack vare att man handlade på ett sätt tidigare. Hur man handlar och vad man säger idag avgör var man står imorgon.
Vet att man borde få ur sig allt som stör en i ett förhållande, och livet för den delen, men det är inte så jäkla lätt alla gånger. Om man inte kan förklara varför man känner på ett visst sätt eller hur man kan förändra det, är det då ens värt att nämna? Till vilken nytta? Risken kanske är att inget går att förändra och man sårar människor i onödan.

Mindre än väntat

Gnället blev betydligt mindre än väntat. Om det beror på att hon börjat se det på samma sätt som mig, om jag förklarade mitt synsätt bättre, eller om det bara är att hon vet att jag inte tänker ge mig på det här ännu, det låter jag vara osagt.
En ganska bra gissning skulle jag se som det sistnämnda. Lite orolig över hur pass sur hon kommer vara, och hur pass länge hon kommer vara det. Tror inte det spelar någon roll hur jag förklarar, hon ser det som sina stålar framför våra. Visar sig så snart hon ska betala "sin" del av räkningarna.

Mer i min kassa

Strax dags för nästa tjafs om stålar då misstänker jag. Tog som sagt väldigt illa vid mig av när gumman uttryckte sin oro att bli blåst på pengar av mig, och jag kanske är lite korkad men jag vill inte släppa det.
Sist gnälldes det ju över att barnbidraget inte skulle gå till gemensamma utgifter, utan skulle gå till barnen. Fine, då får de gå till fritids, dagis, deras försäkringar, samt deras sparande. Det är ju utgifter som är så att säga spikade för barnen. Sedan delar vi övriga utgifter, gemensamma, på mitten. Då hon varit orolig att jag blåser henne på hennes pengar, borde det här vara det ultimata tycker jag. Menar kläder, mat, osv till barnen går ju ändå ur bådas fickor.
Undra om det kan vara så att hon har sett barnbidraget som "sina" pengar hon har kunnat lägga på hög? Om inte ser jag inte problemet.
Nej, vi kör någon månad till när hon betalar sitt och jag betalar mitt. Visar sig i våra kassor efter räkningarna vem som lurat vem på vems pengar.
Tycker det var både dumt och onödigt sättet hon uttryckte sig på, men kommer som sagt leva efter det ett tag nu.

Totalt fel

Ibland spelar det liksom ingen roll vad man än försöker med eftersom det på något sätt ändå alltid blir totalt fel. Det känns ganska så meningslöst att försöka då, när det liksom bara jagas något att kunna hacka på för sakens skull.
Jag har mina intressen, och de gör att jag tar mig hemifrån ibland. Jag mår inte dåligt av det för fem öre utan det är något som jag behöver för att kunna fungera ganska så normalt i alla fall. En liten ventil, andnings hål, eller vad man nu ska kalla det. Är jag inte på jobbet, eller iväg och utövar min hobby, har jag ungarna på mig hela tiden. Så jag behöver det!
Gumman däremot är inte iväg på så mycket, men har lediga dagar mitt i veckan. Men hon ser inte det som egen tid då det "alltid" finns så mycket att göra hemma. Städning, handla, kort sagt allt som behövs för att det ska fungera i hemmet. Försöker då lite fint ge henne lite "egen tid" de dagarna genom att säga att hon kan ju säga till mig vad som behövs handlas, om jag ska dammsuga när jag kommer hem, osv, så fixar jag det. Ser det liksom inte som något problem.
Det var ju inte bra för fem öre. Hon vill inte behöva be mig göra saker hemma. Försökte då stilla förklara att vi ser olika, hon hänger upp sig på saker som stör henne och jag på saker som stör mig. På vilket sätt är det ett problem att tex säga till mig att handla på vägen hem från jobbet, eller säga att det behövs dammsugas under dagen? Jag förstår inte! Vad jag ville var att kunna ge henne lite mer egen tid, inte känna mig som en idiot för att jag inte upptäcker saker som tydligen måste göras. Kan ju kanske vara som så att hon gillar att känna sig som en "martyr" eller något då hon tydligen "måste" göra allt själv.
Om det nu är så, hur kan det komma sig att jag gått henne till mötes på i stort sätt allt hon vill? Nej, jag ser inte saker, ja, jag missar saker, men ändå gör jag det hon ber eller säger till om. Jag kan gnälla och streta emot i förhoppning om att hon kanske ska ändra sig i vissa saker, men gör hon inte det blir det ju som hon vill. Är trött på att få skit hur fan man än gör.

Fundera inte

Då så försökte vi ha ett till samtal med gumman igår då. Vet inte riktigt vad man ska säga om det? Jo då, hon förstår hur jag känner det säger hon, men varför gör hon inget som kan förändra det då? Jag orkar liksom inte.
Men nej då, hon funderar ju minsann på att skaffa nytt jobb. Fundera för fan inte, utan jaga häcken av dig. Kan köpa att man inte slutar innan man skaffat något nytt, men man kan ju för fan inte sitta still på häcken och vänta på att något serveras. Blir både så jäkla ledsen och besviken ibland. Livet känns trist med andra ord.

Lurad

Känns som om man har blivit lurad på det som man skulle ha. Min dröm för bra många år sedan när det snurrade som värst var nog ganska så blygsam. Någon jag älskade som älskade mig, barn, ett jobb som kunde försörja mig och som jag trivdes med. Hade inga tankar på att se världen eller förändra något stort. Men jag ville ha något som var mitt, vårt, som jag var nöjd med.
Jag hade det ett tag, och letade liksom inte vidare efter något. Varför skulle jag, det var ju bra och jag var nöjd som det var.
Men oavsett vad som händer mellan mig och gumman har jag tappat bort mina drömmar och mål. Spelar ingen roll hur pass "bra" vi skulle kunna lyckas få det, allt har liksom blivit smutsigt, eller kanske skändat om man kan använda det ordet.
Vet inte vad jag ska skaffa för nya drömmar och mål, om jag orkar det, eller ens om gumman passar in i dem längre.

För trött

Gick inte så bra att prata med gumman igår. Tycker att det vi har är allt för viktigt att diskutera igenom utan att oroa sig att hon somnar ifrån hälften.
Vet inte om hon redan vet vad jag vill prata om, men ibland verkar det nästan så. Som om hon försöker fjärma sig från det så länge det är möjligt liksom. Det trista är bara att det inte är något jag kan släppa eller glömma, utan det kommer.
Vill i alla fall försöka komma fram till något under något som kan liknas vid kontrollerade former i alla fall. Måste ju för fan ta tag i det här innan det går allt för långt. Får hoppas att hon inte är för trött nu i kväll.

Dålig respons

Igår så berättade jag för gumman att jag kikar efter ny lägenhet. Varför då, var allt jag fick till svar. Berättade att jag sagt från början vilken turordning det här skulle få och undrade om hon inte lyssnat ett dugg på mig. Lyan skulle skrivas över på henne, hon skulle aktivt leta efter nytt jobb, eller jag skulle leta efter ny lya.
Nu är lägenheten överskriven på henne, fick avin i fredags och enbart hennes namn stod på den. Sedan jag tog upp det med henne första gången har hon varit inne på AF en gång, och det var dagen efter vi pratat om det. Så jag tycker inte att hon letat så väldigt aktivt. Det innebär då att jag kommer börja leta.
Vet inte om det är det att hon inte lyssnar, tar det jag säger som skit, eller om hon hoppas att jag ska glömma bort vad jag sagt. Jag har gjort fel, hon har gjort fel, vi får stå för det på lite olika sätt. Om hon berättar för mig vilka förändringar hon vill ha ska jag säga rakt ut att jag skiter i det eller vad? Tycker att det är det hon gör mot mig just nu. Vet att hon trivs, vet att hon inte vill sluta, men hur fan kan hon tro att jag ska glömma bort eller orka med att hon träffar sin "knullis" lite titt som tätt? Jag gör inte det!
Vi kommer nog prata vidare lite om det här bara ungarna har somnat i kväll. Måste få reda på hur pass kvickt jag ska härifrån, eller hur pass kvickt hon kan sluta på sitt arbete, för att gå såhär klarar jag inte av längre.
Det går som sagt upp och ner nu också, men det känns som varje gång det går ner så går det lite djupare för varje gång, och jag är så jäkla trött.

Saknad

Tja, jag och gumman var ut på lite galej i kväll. Efter ett antal timmar börjar jag få nog, dvs jag hade fått lite för mycket att dricka. Berättade för gumman att jag mådde risigt och ville bege mig hemmet. Hon frågade då så fint om hon skulle följa med. Svarade med att jag aldrig begärt något av henne och hon gör alltid som hon vill. Hon försvann sedan kvickt iväg med ett leende och ett glas i näven.
Jag begav mig hemåt! Sträckan och tiden det tog fick mig att kvickna till något, så jag är inte spyfärdig längre i alla fall. Nåja, efter lite över en restimme hem och lite lätt softande i soffan, får jag ca två timmar sedan jag lättade ett sms där hon undrar var jag är. Var fan tror hon?
Trött, orkar inte, förbannad, ledsen och trött!

En till

Ytterligare en dag då man fan inte får något vettigt alls gjort. Saknar motivation och allt känns ganska så meningslöst.
Hoppas att morgondagen för med sig något roligare än vad dagen lyckades med.

Förändringar

Tror att jag är ganska mitt i livet nu, om inget tråkigt skulle hända det vill säga. Har med andra ord tagit mig ett antal år längre än vad jag tidigare hade räknat med och trivs ganska så bra med det.
Min nuvarande fru fick in mig på rätt spår om man säger så, och sedan hon blev gravid med vårt första barn bestämde jag mig för att skärpa till mig helt. Det är inte så lätt alla gånger och ibland blir jag förvånad över hur fort gammalt beteende kommer tillbaka. Hur man ser saker, reagerar och för den delen agerar på saker.
Alla är en produkt av det livet man har levt. Vissa saker är omöjligt att ändra på, vissa saker vill man inte ändra på, och en hel del saker får man verkligen kämpa för att ändra på. Vad man tycker det är värt är upp till var och en att själva avgöra.
Vad var jag då på det klara med att offra för gumman? En väldigt stor del av mitt liv, eller rättare sagt det som var mitt liv för stunden och hade varit det många år bakåt. Hon gjorde det klart för mig redan från början att hon inte skulle orka med några "incidenter" och dök det upp så skulle vi vara färdiga med varandra.
Ska inte säga att jag ändrade liv med en handvändning, men jag levde lite försiktigare om man så säger. Hoppade inte in i allt, och funderade både en och två gånger innan. Med tiden blev jag mer och mer anonym då jag aldrig syntes utåt, och jag var mer än nöjd med det.
Dagen då provstickan visade att vi skulle ha barn satte jag mig i bilen och bara körde runt hela natten. Funderade på mitt liv, hur jag ville leva, och hur jag ville ha det. Dagen efter blev det ytterligare mil, träffar, samtal, och ett adjö till många jag haft runt mig så länge. Var lite vemodigt men samtidigt kändes det skönt, blev lättad men på ett sätt rädd samtidigt. Låter säkert jätte knasigt men det är så som jag minns det i alla fall.
Fortfarande kan jag inte säga att allt hände på en dag, men det gick fort. Tömde säkert halva telefonboken på nummer, och från tiden som var då har jag tre nummer kvar. Det är enbart ett av de numren jag ringt sedan den dagen, och det har jag gjort en gång.
Händer att jag springer på folk från förr, växlar ett par kvicka ord eller tar en hastig fika. Det sedvanliga hur det är, vad sysslar du med nu, osv. Men jag vill inte släppa det längre än så, jag vill inte tillbaka till det som var, och vill inte släppa in dem i mitt liv längre.
Hm ... Kikar man på raderna ser det ut som om jag varit en knarkare som nu kommit ut ur träsket. Men nej, det är inte frågan om något sådant, jag har aldrig knarkat och om inte något väldigt drastiskt skulle hända ser jag ingen anledning att börja med det heller. Jag har andra problem och andra spöken.

Trött

Ibland är man uppenbarligen för trött för att diskutera något viktigt.
Missuppfattningar så det står härliga till och allt bara blir så fel.
Men vad fan ska man göra när man inte vill att barnen ska höra vad man pratar om, annat än vänta tills de somnat. Trist nog skulle man själv behöva sömnen framför pratet, men man kan inte låta bli att öppna munnen.

Annat perspektiv

Finns det något bra sätt att ta upp trista saker på? Jag menar ska man bara säga det rakt ut och reparera det som ev blir skadat i efterhand, eller ska man linda in det så mjukt och försiktigt man bara kan?
Berättar man något på ett sakligt och rakt sätt är ju risken för missuppfattningar minimal, men åt andra sidan kanske det blir lite hårdare än vad man har tänkt sig. Om man i stället lindar in det kanske motparten inte ser allvaret i det man säger eller inte alls förstår.
Tycker sådant här är så jäkla krångligt. Man vill ju inte göra folk ledsna eller sårade, och på något sätt känner jag mig ibland otroligt korkad över vad jag känner. Det sägs att man inte kan förändra människor omkring sig utan det man får göra är att förändra sig själv. Men jag har ingen större lust att förändra mig, trivs som jag är.
Lite ljug där! Jag försöker förändra mig, inte så mycket men så pass att jag kanske blir lite annorlunda. Försöker att inte vara så enkelspårig och kvick att döma, försöker se en del saker ur annat perspektiv, men det är svårt då jag levt såhär så pass länge.

Morgon mys

Blev ett trevligt uppvaknande idag. Vaknade upp av att gumman bökade in sig så nära mig hon kunde och frågade om jag sov. Svarade att jag var vaken och mös av hur hon höll om mig.
Ljudet från någon av barnkanalerna berättade att ungarna också vaknat upp.
När gummans händer hittat vad hon letade efter fick jag lov att avbryta henne, barnen sitter ju i rummet bredvid. Men den här gången ville hon inte lyssna utan förklarade att bara vi var tysta så skulle det inte vara någon fara. Då hennes händer inte ville ge sig, blev jag också strax sugen, och även mina händer kom igång.
I vilket fall, en väldigt behaglig start på dagen. Hennes illmariga leende och antydningar dagen igenom får mig att se fram emot när barnen somnat.

Hur man ser det

Det behöver inte alltid vara på det sätt man ser det, men hur saker kanske ändå är förändrar inte hur du redan uppfattat det.

Lite som det där att man har bara en chans att göra ett första intryck.

Ett vi är viktigt

Då så har vi en helg framför oss nu. Känns som om vi har en hel massa att ta tag i, diskutera och komma fram till någon lösning på. Trist nog är det alltid något som kommer mellan så vi får liksom inte tiden riktigt. Vardagsbestyr som är ett måste, barn som alltid ska springa runt benen och inte behöver höra vad vi diskuterar, eller något annat. Fan! Jag skiter i det för det är saker vi kan reparera tillsammans senare. Tar vi inte tag i oss, på riktigt, finns kanske inte något vi senare, och jag tycker att ett vi är ganska så viktigt.
Samtidigt när tid och möjlighet väl finns brukar allt kännas ganska så bra, och då vill man liksom inte dra upp sådant som är tungt och sabbar det som är just för stunden. Låter antagligen helt virrigt och jag undrar om någon ens kan förstå hur jag menar? Spelar ingen större roll, jag förstår, och det är för mig som jag skriver. En liten journal över hur jag tänkte, mådde, just för stunden.

Ett vi är viktigt tycker jag. För barnen naturligtvis, men även för mig. Menar då naturligtvis ett vi där allt känns som det ska. Upp och ner naturligtvis som livet alltid kommer vara, men där allt ändå känns bra. Det där att få bita sig i läppen varje dag och kämpa på i något som ständigt får en att må dåligt ger jag inte mycket för. Ibland är det bättre att börja om än att försöka reparera, men jag tycker inte att vi är där riktigt ännu. Vi kanske hamnar där om ett tag, men just nu är det en bit kvar.

Jäkla pengar

Andra inlägget som skrivs på telefonen nu då. Har liksom inget tillfälle att sitta vid datorn och skriva då gumman slutat i vettig tid de senaste dagarna.
Inte så att jag inte gillar att hon kommer hem i tid eller vad man nu ska kalla det, men tycker inte att hon behöver se vad eller var jag skriver.

För första gången på alla dessa år dök ett tjafs om pengar upp. Började med att vi skulle sätta in en sudd på ett gemensamt konto och betala alla räkningar därifrån. Då det inte dök upp tillfälle att öppna ett gemensamt undrade jag om hon hade något extra konto att kunna betala räkningar från. Då hon inte hade det sa jag att vi kunde nyttja ett av mina.
Det gick inte alls för sig, för då hade hon inte någon kontroll och jag kunde blåsa henne på hennes pengar.
Efter alla dessa år och så kommer något sådant. Gick igång ganska så rejält. Tyckte OK, men då gör vi som så att hon betalar sina räkningar, jag mina, och så delar vi på gemensamma. Riktigt sur blev hon först när jag tycke att barnbidraget (som hamnar hos henne) är en gemensam inkomst och också bör räknas med.
Då barnen är en gemensam utgift om man får kalla det så (dagis, fritids, kläder, mm) borde ju barnbidraget vara gemensam inkomst.
Vet inte om det är jag eller hon som tänker fel, men hittar inte allt för många fel i hur jag ser det.
Resultat, gumman sur och jag ett antal kronor mindre att betala i räkningar.
Allt för att hon var orolig att jag skulle blåsa henne på pengar. Jag betalar mindre och hon mer, så vem har blåst vem på pengar?

En dag till

Dagen har segat sig fram så sakta idag. Dök upp en massa tankar på jobbet idag som jag inte räknat med. Då och då dyker de upp och vägrar försvinna. Bra och mindre bra dagar med andra ord, ibland riktigt risiga dagar.

Börjat kika lite lätt efter annan lägenhet nu också. Inte så att jag fått panik härifrån riktigt ännu, utan kikar snarare utbudet. Har stått i kön så pass länge att jag i stort kan välja och vraka. Dock kan jag ju inte ta mig allt för långt härifrån då barnen har skola, dagis, kompisar, mm här.
Hoppas innerligt att det inte ska behöva gå så pass långt i alla fall.

Ändå älskar

Då så har man inget kontrakt på lägenhet längre. Känns en aning vemodigt att det blev som det blev, men en fortsättning blir lättare nu i alla fall. Säger inte att jag vill härifrån, släppa allt och försöka lägga det bakom mig. Är inte alls det jag vill.
Naturligtvis så vill jag ha en fortsättning med min fru, hon är ju den kvinna jag ändå älskar, men det är svårt ibland. Var nog lite tvär igår när vi pratade, men hade liksom ändå inget som jag tyckte behövde diskuteras. Sa nog hur jag såg på saker och mina "planer" på fortsättningen, utan att vänta in något svar. Behöver inte få veta att jag känner och ser på saker "fel" för det är ändå jag som känner det. Får se om det sjunker in eller om det bara rinner av. Hade ju som sagt önskat att vissa saker skulle lägga sig lite, kännas mindre, men det gör ju inte det.
Står ju kvar på kontraktet till och med den sista, och efter det börjar jag troligen söka något annat. Om hon skulle få för sig att säga upp sig, börja jaga hårt efter annat arbete, skulle jag inte ha sådan panik med det. Det skulle ju visa att hon i alla fall försöker, att hon kanske kan ana lite hur jag mår och känner mig. Vi behöver inte skynda oss för fem öre, men vi måste i alla fall röra oss åt rätt håll. För om vi inte gör det vad är det för mening?

Nästa steg

Då så får vi se vad nästa steg blir nu då? Lägenheten blev skriven på gumman idag. Tog sitt lilla tag då hon dragit ut på allt så länge som möjligt.
Anledningen säger hon är att det känns som jag förbereder mig så jag kan lätta från en dag till en annan. Ja, så kan man kanske se det! Ett annat sätt att se det är att man förbereder så mycket man kan för att underlätta om det inte går att få det att fungera. Det är i alla fall så jag ser det.
Hon undrade tidigare idag vad jag funderade på. Svarade som det var, att jag undrade om hon ens funderat på att byta arbete, eller om jag ska börja söka ny lägenhet. Förklarade hur jag mår varje dag hon åker till jobbet och att jag inte kommer orka ha det så här mycket längre.
Antar att vi kommer prata mer om det här senare!

När det känns bra

Då så fick man någon minut över medans gumman hämtar upp ena barnet. Då jag nyttjar det här som en dagbok ser jag ingen anledning för henne att läsa mina rader. Varför fungerar det då att låta er andra få ta del av det? Jag vet inte vilka ni är, och förhoppningsvis har ni ingen aning om vem jag är heller för den delen.

Är som sagt bara ett sätt att få ur sig en massa, spy lite galla när det behövs bara för att få spy lite. Jagar liksom inga lösningar på problemen då det inte är någon som kan hjälpa mig med det i vilket fall. Skulle gumman läsa det här, och veta att det var jag som skrivit, skulle hon antingen bli arg, sårad, besviken, tycka jag har fel, och troligen försöka hitta vissa lösningar som ändå inte finns.
Jag känner som jag gör för att jag levt livet som jag gjort och ser på saker som jag gör. Vet att en del av vad jag känner ibland kan tyckas löjliga och att jag borde se det från en annan infallsvinkel, men att jag vet det gör inte att jag känner på annat sätt.

För att ta ett par exempel.
Vi rullar förbi gummans arbete, och hon kikar ut över deras personalparkering. Självklart undrar hon vilka som arbetar när hon råkar vara ledig. Jag ser det som att hon undrar om "han" arbetar idag.
Det piper till i hennes lur från ett sms och hon kikar enbart vem det är ifrån. Återigen, hon kanske tycker det är oviktigt att läsa det just nu på grund av en eller annan anledning. För egen del kan jag återigen undra om det är något som inte går att läsa/besvara just för att jag råkar befinna mig i närheten.
Skitjobbigt är det i alla fall!

När det känns bra så känns det ju bra, och livet borde flyta på utan problem. Men det finns en del som jag hade hoppats skulle ge med sig eftersom tiden gick och kanske inte kännas lika mycket efter ett tag. I vissa bitar har jag fått rätt, men i andra tvärtom. Svårt! Vet såhär i efterhand att jag skulle handlat på helt annat sätt från början, men nu är det lite sent att backa bandet.
Får försöka hitta någon annan sorts lösning för att komma vidare en bit till i alla fall.

Vem är det?

Vad jag hade var ett mobilnummer och ett förnamn. Naturligtvis knappade jag in mobilnumret på eniro, hitta, mm olika sidor på nätet för att få reda mer på vem han var och vart han fanns.
Enbart en sida dök upp med något som kan liknas vid ett svar, och numret var då registrerat på en firma med firmans adress. Där fick jag då reda på var han arbetade. (Han är då inhyrd av företaget gumman arbetar på, och inte själv anställd där.)
Med förnamn och efternamn gick jag vidare till Lathunden, Ratsit, och liknande, för att få reda på hemadress, men tyckte inte att de personer som dök upp kunde stämma riktigt. Antingen var de för unga eller allt för gamla för att det skulle vara rätt. Nåja, plockade ut de fåtal jag kunde tänka mig. Nu hade jag namn, ort, och första siffrorna i deras personnummer.
Nästa steg blev då att ringa till skatteverket för att få ut hela personnumret på personerna. Därefter blev det till att prata med försäkringskassan för att få reda på var personerna arbetade. Visade sig att en av de ut plockade personerna arbetade på firman på vilken telefonnumret var registrerat.
Tillbaka till Lathunden, Ratsit, mm nu då jag hade hittat rätt person i alla fall. Eftersom jag hittat rätt person var det därifrån inga problem att hitta övrigt jag ville ha reda på. Sambo, dennes arbetsplats, barn, taxerad inkomst, mail, båtplats, bil, mm. Sverige och offentlighets principen är så jäkla underbar ibland.

Vet just nu inte vad jag ska ha informationen till, men ser det som så att det är bättre att ha den och inte behöva den, än att behöva den och inte ha den. Det konstiga är, att även med all information, så vet jag fortfarande inte vem personen är. Har aldrig sett honom! Kan åka till gummans arbete men vad skulle jag göra när/om han hamnade framför mig. Kan parkera utanför deras bostad och vänta tills han dyker upp, men återigen, sedan då?
Åker inte ens till gummans arbete längre utan handlar det jag behöver inom denna genre på annat ställe. Vill inte riskera att springa på honom just där i alla fall. Vill inte undra "Är det han?" när någon av hennes kolegor tittar på mig. På flera sätt känner jag mig så jäkla dum för att vi ens fortfarande försöker få det här att fungera.

För viktigt

Nog är jobbet alltid viktigt, men så jäkla viktigt kan det fan aldrig vara. Man arbetar ju för att kunna leva. När jobbet blir livet tycker jag att man kommit lite för långt.

Är som så att gumman blir tvungen att börja ett par timmar senare på måndag eftersom barnen måste vara hemma. På måndag ska hon ju även skriva kontraktet på lägenheten då den skrivs över på henne efter mycket om och men. Är inga problem med det då hon slutar i tid (ordinarie tid) för att hinna ordna detta.
Men så kom hon med ett uttryck som jag reagerade lite på, "Jag blir ju tvungen att sluta tidigare då!", och som jag inte förstår. Hon tar det för givet att börjar hon senare så slutar hon senare, hon missar ingen arbetstid. Helt OK att hon kan styra en hel del i sina egna tider, men att vi i resten av familjen ska anpassa oss hela tiden känns jäkligt jobbigt. Det jobbiga är då att hon tar det som så självklart att hon inte ens hör efter om det fungerar för mig, om jag råkar ha planerat in något.
Jag vill kunna titta på hennes schema och planera in vardagen efter det. För egen del har jag mina arbetstider. Händer det något med barnen (avslutning, lucia tåg, mm) förlorar jag ett par timmar på att närvara. Gumman ändrar bara om sina tider!

Jag vet att det är dunder att kunna arbeta de timmar man ska, ekonomiskt om inte annat. Men ändå känns det som man hamnar en bra bit under hennes arbete på prioriterings listan. Det är som om det aldrig är viktigare att få de där extra minuterna med mig, oss, här hemma innan det är dags att krypa till sängs för kvällen.

Kela lite

Då ska bara dagen rulla undan så har man en helg framför sig då. Börjar jobba på måndag igen efter ledigheten och ser på det med blandade känslor. På ett sätt ska det bli skönt att få göra lite nytta och träffa kollegorna igen, men samtidigt har man ju fortfarande en del att göra hemma.

Lyckades bocka av några saker från "att göra listan" igår konstigt nog. Fixade bland annat till en dator så den står i skrubben och delar ut filer på nätverket nu i alla fall. Inte så mycket att hurra för kanske, men det är något som inte blivit av tidigare. Ska införskaffa lite kabel och uttag senare under dagen så man får kabeldragningen lite snyggare bara. Nu är det bara kopplat så det rullar och fungerar.

Kvälls myset med gumman blev inte av igår. Såg lovande ut från det att hon kom hem tills strax efter vi hamnat i säng. Slö tittande på TV, lite te och smörgås, små kel i soffan, busiga blicken, mm. Såg med andra ord ut att bli trevligt att krypa till sängs. Men, just som vi kelar som bäst och hon "klättrar upp" på mig i sängen, hörs "Mamma, pappa, jag vill sova hos er!" från dörren.
Sådant gör liksom att man kommer ur fas och tappar lusten, i alla fall gör jag det. Att vara småbarns förälder gör att mycket i ett förhållande blir lidande. Med det sagt måste jag ju också säga att jag skulle inte byta bort det mot allt i världen. Spelar ingen roll vad som händer, de är alltid värt det i alla fall.
Efter ny dag kommer ny kväll, och med lite tur nya försök.

Seg idag

Känner mig så rackarns seg idag. Har tusen saker jag borde göra men orkar inte ta mig för något alls just nu. I stället blir det som så att allt läggs på hög.

Vika tvätt, ladda ny maskin, plocka ur ren disk, ladda ny disk, dammsuga, fixa till ungarnas dator, städa både här och där, det är sådant jag borde göra. Men just nu känner jag bara inte för någonting. Behöver energi och motivation men vet inte riktigt var jag ska hitta den. Sedan är det inte så lätt att bara göra saker när barnen är hemma.

Gumman jobbar sent idag också men det är sista kvällen för veckan i alla fall. Hade ett par saker hon skulle handla innan hon rullade hemåt. Fy fan vad jag är trött på hennes jobb. Vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med henne igen, det där att hon "måste" byta jobb. Är så jäkla olustigt! Vet ju som sagt att hon trivs och så, men jag kommer inte fungera som jag vill i det här så länge som hon jobbar kvar. Är lite skraj för att ta upp det och riskera onödigt tjafs när allt rullar på framåt. Samtidigt finns ju möjligheten att det rullar bättre  och snabbare om hon slutar, i alla fall för mig. För hennes del kan det nog kännas att hon får lov att offra något som hon tycker om. Inte så att hon ska känna sig som en martyr eller liknande. Men hon har felat på sitt sätt och får ta konsekvenserna av det, lika mycket som jag får för mitt.

Tredje gången gillt

Ibland så håller man verkligen på att göra bort sig totalt. Offra allt bara för att man får en fix ide som man liksom inte kan släppa. Är sällan det smartaste men just för stunden så ser det ut som det enda rätta man kan och bör göra just då.
Har ju varit nära att sumpa allt många gånger, men just det här kändes lite otäckt i efterhand.

Var då jag ett tag flyttat ut hemifrån för att vi behövde få lite "distans" till allting. Jag behövde visserligen inte det, men det var ett önskemål från gumman. Kvällarna efter jobbet tillbringades med att stirra upp i taket och fundera. Leta efter saker som var fel och försöka få till ett avslut eller vad man kan kalla det för att lyckas ta sig vidare. Hamnade i en ännu djupare svacka och tänkte att det ändå inte spelade någon roll längre.
Ringde upp ett par "bekanta" som jag inte träffat på jag vet inte hur länge, eftersom de liksom inte passade in i mitt nuvarande liv längre. De var dock skyldiga mig ett par större tjänster eller vad man nu ska kalla det. Även om jag inte haft med dem att göra på flera år så tog det inte mer än ca 30 min innan de knackade på dörren. Kändes som om det var igår jag träffat dem sist och på något konstigt sätt var det skönt. Vi tog en kaffe, växlade några ord, och så hoppade vi in i bilen för att åka iväg och besöka gummans flirt. Hade inga större planer på vad som skulle hända när vi kom fram, men han skulle i alla fall ha lika ont som jag tyckte att jag hade. Just som bilen rullar in på rätt gata så ringer telefonen. Det är ungarna som vill säga god natt till pappa. Varför just nu, i kväll, då de inte ringt på flera dagar för något sådant? Var så förbannad när de ringde, men när vi pratat klart var det som jag vaknade upp och undrade vad fan jag höll på med. Tackade mina bekanta för sällskapet och förklarade att vi skulle åka hemåt igen. Inga frågor ställdes!

Kommer inte riktigt ihåg vad som sparkade igång mig så rejält andra gången men det spelar ändå ingen roll nu. Klart att det spelar roll men jag kommer ändå inte ihåg. Var i vilket fall en av de där stunderna man tänker att man skiter i allt och nu får det gå som det går bara det blir någon typ av slut på det.
I vilket fall tänkte jag att flirten inte skulle få finnas kvar längre. Så en väldigt tidig morgon efter en natt utan sömn satte jag mig återigen i bilen, men denna gång beväpnad. (Jag har licens så det är liksom inget med det, men efter den här händelsen funderade jag starkt på att lämna bort mina vapen tills jag mådde bättre psykiskt.) När jag kom fram parkerade jag bilen, traskade bort mot huset, ställde mig en bit därifrån så att jag såg köksfönstret, och väntade. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, såg jag att lampan tändes. Plockade fram vapnet, osäkrade, och började traska fram mot fönstret. Tror det var samtidigt som jag började lyfta armen som jag såg att det var flirtens sambo. En dam som jag pratat med ett par gånger, som låter jätte trevlig, och verkar vara lika ledsen över det som inträffat som jag är. Frös till ett par sekunder och igen slog det mig vad fan jag håller på med. Begav mig hemåt igen och var nog ganska glad att det var hon som kommit upp först.

Innerst inne vill jag nog inte skada någon, men jag vill ändå att han ska må dåligt. Vill att han ska må så otroligt dåligt varje dag i resten av sitt liv. Samtidigt vill inte jag vara orsaken till att personer omkring honom drabbas vilket de i så fall på ett eller annat sätt skulle.
Känner mig bättre idag i alla fall, men det går som sagt i vågor upp och ner hela tiden. I vilket fall hoppas jag att jag inte hamnar i så djupa dalar igen, samtidigt som jag bävar om jag ändå gör det.

Bra start

Gårdagen, eller kvällen kanske man ska säga, var helt OK enligt mig. God mat och dryck, trevligt sällskap, och allmänt avslappnat och skönt.
Vet inte om gumman kanske fick något glas för mycket, men det tackar jag för i så fall. Hon var otroligt kelig och glad när vi väl fått ungarna i säng.

Vet inte riktigt vad som hänt med hennes främre behag men hon kan bli fixad och klar bara man hanterar dem på rätt sätt ett litet tag. Kanske kan det vara som så att jag efter alla dessa år slutligen lärt mig hur jag ska behandla dem också?
Det mysiga är att även om hon så att säga är helt klar så är hon fortfarande inte mätt. Det vill säga att hon vill gärna ha en bit av mig också, vilket jag sällan är sen att sen att bjuda på. Även de få gånger jag av en eller annan anledning inte har lust, ork, eller helt enkelt inte vill, så är hon nöjd ändå. Med andra ord så fick jag i alla fall en väldigt behaglig start på det nya året.
I morse när jag vaknade upp fick jag återigen händerna runt behagen, så gumman vaknade naturligtvis också upp. Då hon inte var avvisande så fortsatte jag naturligtvis. Trist nog så när hon var klar, greppade efter mig, och hade styrt mig rätt i vad jag hade väntat mig mysig bakfumlare på morgonen, kommer vår dotter som även hon vaknat in.
Men när jag hörde från henne "Vi fortsätter det här i kväll!" kändes det ändå ganska bra. Att hon under hela dagen har gett mig hintar om kvällen, rört vid mig på det där speciella sättet när hon kommit åt, gör att jag ser fram emot att krypa till sängs ikväll och att jag hoppas ungarna sover gott i sina egna sängar i natt.