Nog är jobbet alltid viktigt, men så jäkla viktigt kan det fan aldrig vara. Man arbetar ju för att kunna leva. När jobbet blir livet tycker jag att man kommit lite för långt.
Är som så att gumman blir tvungen att börja ett par timmar senare på måndag eftersom barnen måste vara hemma. På måndag ska hon ju även skriva kontraktet på lägenheten då den skrivs över på henne efter mycket om och men. Är inga problem med det då hon slutar i tid (ordinarie tid) för att hinna ordna detta.
Men så kom hon med ett uttryck som jag reagerade lite på, "Jag blir ju tvungen att sluta tidigare då!", och som jag inte förstår. Hon tar det för givet att börjar hon senare så slutar hon senare, hon missar ingen arbetstid. Helt OK att hon kan styra en hel del i sina egna tider, men att vi i resten av familjen ska anpassa oss hela tiden känns jäkligt jobbigt. Det jobbiga är då att hon tar det som så självklart att hon inte ens hör efter om det fungerar för mig, om jag råkar ha planerat in något.
Jag vill kunna titta på hennes schema och planera in vardagen efter det. För egen del har jag mina arbetstider. Händer det något med barnen (avslutning, lucia tåg, mm) förlorar jag ett par timmar på att närvara. Gumman ändrar bara om sina tider!
Jag vet att det är dunder att kunna arbeta de timmar man ska, ekonomiskt om inte annat. Men ändå känns det som man hamnar en bra bit under hennes arbete på prioriterings listan. Det är som om det aldrig är viktigare att få de där extra minuterna med mig, oss, här hemma innan det är dags att krypa till sängs för kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar