Ibland så håller man verkligen på att göra bort sig totalt. Offra allt bara för att man får en fix ide som man liksom inte kan släppa. Är sällan det smartaste men just för stunden så ser det ut som det enda rätta man kan och bör göra just då.
Har ju varit nära att sumpa allt många gånger, men just det här kändes lite otäckt i efterhand.
Var då jag ett tag flyttat ut hemifrån för att vi behövde få lite "distans" till allting. Jag behövde visserligen inte det, men det var ett önskemål från gumman. Kvällarna efter jobbet tillbringades med att stirra upp i taket och fundera. Leta efter saker som var fel och försöka få till ett avslut eller vad man kan kalla det för att lyckas ta sig vidare. Hamnade i en ännu djupare svacka och tänkte att det ändå inte spelade någon roll längre.
Ringde upp ett par "bekanta" som jag inte träffat på jag vet inte hur länge, eftersom de liksom inte passade in i mitt nuvarande liv längre. De var dock skyldiga mig ett par större tjänster eller vad man nu ska kalla det. Även om jag inte haft med dem att göra på flera år så tog det inte mer än ca 30 min innan de knackade på dörren. Kändes som om det var igår jag träffat dem sist och på något konstigt sätt var det skönt. Vi tog en kaffe, växlade några ord, och så hoppade vi in i bilen för att åka iväg och besöka gummans flirt. Hade inga större planer på vad som skulle hända när vi kom fram, men han skulle i alla fall ha lika ont som jag tyckte att jag hade. Just som bilen rullar in på rätt gata så ringer telefonen. Det är ungarna som vill säga god natt till pappa. Varför just nu, i kväll, då de inte ringt på flera dagar för något sådant? Var så förbannad när de ringde, men när vi pratat klart var det som jag vaknade upp och undrade vad fan jag höll på med. Tackade mina bekanta för sällskapet och förklarade att vi skulle åka hemåt igen. Inga frågor ställdes!
Kommer inte riktigt ihåg vad som sparkade igång mig så rejält andra gången men det spelar ändå ingen roll nu. Klart att det spelar roll men jag kommer ändå inte ihåg. Var i vilket fall en av de där stunderna man tänker att man skiter i allt och nu får det gå som det går bara det blir någon typ av slut på det.
I vilket fall tänkte jag att flirten inte skulle få finnas kvar längre. Så en väldigt tidig morgon efter en natt utan sömn satte jag mig återigen i bilen, men denna gång beväpnad. (Jag har licens så det är liksom inget med det, men efter den här händelsen funderade jag starkt på att lämna bort mina vapen tills jag mådde bättre psykiskt.) När jag kom fram parkerade jag bilen, traskade bort mot huset, ställde mig en bit därifrån så att jag såg köksfönstret, och väntade. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, såg jag att lampan tändes. Plockade fram vapnet, osäkrade, och började traska fram mot fönstret. Tror det var samtidigt som jag började lyfta armen som jag såg att det var flirtens sambo. En dam som jag pratat med ett par gånger, som låter jätte trevlig, och verkar vara lika ledsen över det som inträffat som jag är. Frös till ett par sekunder och igen slog det mig vad fan jag håller på med. Begav mig hemåt igen och var nog ganska glad att det var hon som kommit upp först.
Innerst inne vill jag nog inte skada någon, men jag vill ändå att han ska må dåligt. Vill att han ska må så otroligt dåligt varje dag i resten av sitt liv. Samtidigt vill inte jag vara orsaken till att personer omkring honom drabbas vilket de i så fall på ett eller annat sätt skulle.
Känner mig bättre idag i alla fall, men det går som sagt i vågor upp och ner hela tiden. I vilket fall hoppas jag att jag inte hamnar i så djupa dalar igen, samtidigt som jag bävar om jag ändå gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar