Finns det något bra sätt att ta upp trista saker på? Jag menar ska man bara säga det rakt ut och reparera det som ev blir skadat i efterhand, eller ska man linda in det så mjukt och försiktigt man bara kan?
Berättar man något på ett sakligt och rakt sätt är ju risken för missuppfattningar minimal, men åt andra sidan kanske det blir lite hårdare än vad man har tänkt sig. Om man i stället lindar in det kanske motparten inte ser allvaret i det man säger eller inte alls förstår.
Tycker sådant här är så jäkla krångligt. Man vill ju inte göra folk ledsna eller sårade, och på något sätt känner jag mig ibland otroligt korkad över vad jag känner. Det sägs att man inte kan förändra människor omkring sig utan det man får göra är att förändra sig själv. Men jag har ingen större lust att förändra mig, trivs som jag är.
Lite ljug där! Jag försöker förändra mig, inte så mycket men så pass att jag kanske blir lite annorlunda. Försöker att inte vara så enkelspårig och kvick att döma, försöker se en del saker ur annat perspektiv, men det är svårt då jag levt såhär så pass länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar