Då och då så vill jag inte älska henne längre. Allt skulle vara så mycket enklare om det kunde vara så. Så att man slapp bry sig om sådant som händer, sägs, eller antyds. Jag menar varför skulle man bry sig i så fall?
Trist nog så har de tankarna dykt upp oftare och oftare på sista tiden. Det som retar mig är att det nog oftast är små skitsaker i det stora hela som får mig att känna, tänka, så. Att det går så jäkla fort från ena till andra hållet gör det så jäkla jobbigt. Från att tänka att vi fixar det nog, till det vore bäst om vi bara skiter i det, är steget så jäkla kort.
Är rädd för det här. Vet att man borde bestämma sig för att fortsätta eller ej, och bestämmer man sig för att fortsätta bör man släppa allt som varit bakom sig. Men det är fan inte så lätt. Gör helt fel när jag mer och mer skiljer isär det som är mitt och vad som är hennes. Men jag vågar inte annat. Varför ska man mixa ner allt tillsammans i en stor gryta om det ändå kommer smaka skit.
Gumman säger att det känns som om jag förbereder mig för att kunna lätta. Säger inte att jag planerar det, men jag kanske förbereder mig inför om det ändå blir där vi hamnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar